Lördag 16 mars 2013

Lördag eftermiddag. Ingenting är som det en gång var. Idag är det bara skrik, bråk och tårar... och Nellie och jag. Jag, ja jag, jag känner mig nollställd. Visar ingen som helst reaktion på det som händer. Det har blivit någon lustig vardag. Altlid någon som skriker, någon som svär och höjer rösten åt en annan, en vanlig händelse. Sjukt för en utomstående. Det kan jag förstå. Men för mig som sitter mitt i det men ändå inte, då är det vardag med en känsla av maktlöshet och besvikelse. Jag känner mig som en osynlig person i familjen, i den kontext som är nu. Bråk och höjda röster runt omkring. Nellie som svansar in till mig och lägger sig i sängen och har svansen långt ner och ser oroligt på mig. Vad är det som händer? Jag känner ingenting. Känner mig totalt opåverkad. Det som sägs går in men de bearbetas inte. De försvinner. Ingen reaktion. Ingen ilska, inga tårar. Ingen glädje. Det jag känner är en tomhet. En tomhet som skapar en cirkel av besvikelse och uppgivenhet. Varför kan vuxna människor inte lösa problem som vuxna? Varför sjunker de ner till en tonårings nivå och stänger in sig? Pratar inte med den andra förrän den andra kommer in och då höjs rösterna igen. Det hjälper inte. Ingenting hjälper. Förnekar de som sagts också, är inte de fult? Jag har till och med nedskrivet vad som sagts under vissa dagar. Ingen vet mer än jag. Jag har datum, tid och vem som sagt vad till vem. Det kanske låter sjukt, men när de går till en gräns som jag känner inte är acceptabel då ska det finnas bevis för vad som sagts, av vem och när. Om de bara visste hur mycket jag egentligen vet som jag inte sagt till någon. Om de bara visste vad jag gör om dagarna. Om de hade engagerat sig och förstått mig hade det inte varit så frostigt som det är numera mellan oss. Om de hade frågat vad jag funderade på, vad jag ville och önskade mig lycka till emellanåt, hade relationerna heller inte varit så frostiga som nu. Men nu står vi här, situationen är som den är, och jag är grymt besviken på deras uppförande. Jag känner mig generad över att ens ta till mig de faktum att jag är en del av familjen som jag är, pga. de rådande omständigheterna. Hade jag fått välja hade jag nog varit en kvinna som levde i Spanien eller Grekland och en kvinna som tar hand om sin familj och sina anhöriga, som har en tätare kontakt och bättre relationer med sina medmänniskor. Det är lätt att drömma, men svårare att förverkliga. Men man kan alltid börja i en ände, för att se vad de leder nånstans. Så varför inte njuta av denna vackra marsdag? När solen skiner och snön ligger som ett tunt täcke över marken, med något kyligare temperatur än normalt? Varför inte se till de positiva och göra det som man själv mår bra av? Jag mår faktiskt bra, förutom de med familjen. Annars mår jag väldigt bra eftersom jag har personer runt mig som ser och hör mig och som bryr sig om mig. Jag tänker leva mitt liv som jag vill. Passa de inte, gå din väg.