framtiden

Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. Dagarna går och jag blir äldre och äldre för varje dag som passerar. För er som vill veta bor jag i en lägenhet nu över sommaren, eller snarare bodde tills de spökade i den. jag skämtar inte när jag skriver det här. det hände en kväll då jag skulle gå in i lägenheten efter att ha varit hemma och hämtat lite grejer. De kändes som att väggarna tryckte sig närmre varandra och jag kunde känna hur ett par händer tog på min axel. Jag fick nästan panikångest när jag upplevde detta. Sen dess har jag inte kunnat sova i lägenheten och jag minns ku att jag kände likadant en gång innan när jag hade en tjejkompis hemma i lägenheten en kväll. Jag kunde inte säga något till henne då jag vet att hon inte skulle tro mig. Ibland kan man känna att de sitter saker och ting i väggarna. Som när man går in i en lägenhet och man får en känsla av att någon har dött i den eller tagit livet av sig i. Det är en otäck och oförklarlig känsla men man kan känna det. Likadant är det med glädje och sorg.Sånt kan också sätta sig i väggarna och atmosfären i lägenheten. Man märker det. På tal om annat. Jag har blivit mer och ler inne på framtidstänk. Allt från boende till bil och barn. Jag vill verkligen ha barn. Längtan efter detta bara växer för varje vecka känns de som och samtidigt känns de som att jag får svårare och svårare att förklara detta för mina föräldrar. De känns som att vi lever i två olika världar. Som om vi bytt ålder på något sätt och att jag har tagit över livet som vuxen med huvudansvar över familj och hushåll samtidigt som dom lever i sin egna värld? Kanske har det med åldern att göra, men för mig har detta blivit ett konstant orosmoment. Hur ska jag kunna förklara för dom att jag inte tycker att festande är lika kul som när jag var arton? Att jag numera riktar mig in på ett samboskap med min pojkvän och att vi planerar för en framtid ihop? Hur ska jag göra när jag känner att de varken kan eller vill förstå att jag är lycklig med de jag har men att de jag längtar efter mest i livet nu är en lägenhet och en framtid med barn? Allt kan inte passa alla. Är huvudsaken inte att man själv är lycklig och har en stabil relation till sin partner och att man känner tillit, värme och trygghet hos denna person? Ibland blir inte valen som föräldrarna alltid tror men för det så måste man kunna hålla masken och tungan rätt i mun för så länge personen är lycklig och har det bra i relationen finns de ingen anledning att lägga sig i. Alla är inte likadana och man måste själv kunna göra och lära sig av sina misstag. Annars kommer personen som gör sina val aldrig att få en bild av de konsekvenser som blir av ens egna handlande om alla runt omkring alltid ska styra en in på en väg som man själv kanske inte hade valt om man själv fick välja sin väg.