What doesn,t kill you makes you stronger

Ibland funderar jag över hur saker och ting blev. Som med min familj, eller om man nu kan kalla det för det? Känns bara som att det är ett gäng med främlingar som samlats under ett och samma tak. Det känns inte som att jag hör hemma här, speciellt inte bland mina egna föräldrar. Situationen är väldigt infekterad och jag är oerhört frustrerad över allt som är. Hur länge står jag ut i detta helvete innan jag tar mitt pick och pack och drar? Jag känner att jag är oerhört nära den gräns där jag nästan inte står ut mer, då jag bara vill lämna allt och sticka till ett eget boende. Helst av allt hade jag velat göra det nu med en gång, men jag får så otroligt dåligt samvete för vovven hemma. Hon kommer ju garanterat att bli misskött då förmodligen, inte få gå ut regelbundet utan bara när de passar miss perfects jävla förbannade schema!! Om vi inte hade haft hund hade jag lämnat detta förbannade hem för länge sen men nu är jag bunden hit, fördelaktigt för hunden, men ekonomiskt också eftersom pengar fortfarande saknas. Men den dagen när jag sticker kommer jag förmodligen inte ha bättre kontakt med mina föräldrar, sorgligt men sant, men de har gjort sina val och då får man stå för sina konsekvenser med! Hur som helst, nu ska jag iväg ut med min lilla vovve och sen ska jag vidare in till stan för att köpa vin till kvällens roligheter som väntar med ett par tjejkompisar och stadsfestens aktiviteter.