Ventilering

Tyvärr så har jag ingenting nytt att komma med idag. Detta är min ventil utåt, eftersom jag upplever det som att jag inte kan prata med någon om det som händer, efftersom ingen förstår. Vänner och partner kan jag prata med förstås, men de ser det inte objektivt, de ser det subjektivt utifrån sina egna ståndpunkter och åsikter som de har sedan innan. Men hur som helst, det som händer är att det är ständigt bråk, eller åtminstone har det visat sig, omedvetet, att det alltid är bråk när jag är hemmma! Jag var borta hos min pojkvän fyra nätter tidigare och alla dom dagarna var det lugnt hemmma, inget bråk, allt var frid och fröjd. Men igår var det tjafs och idag är de det igen. ag är hemma men ska snart iväg så förhoppningsvis lugnar det väl ner sig. Men det jag blir så irriterad över är att det är så onödiga grejer att tjafsa om. Det var något sms som min syster påstod att hon sett där mamma skrivit "du är min prins, du får mig att känna..." Hon går upp i taket och mamma blir vansinnig och säger att min syster inte har med det och göra, men vem skulle inte tolka en sån sak som någon flirt? Hade jag sett min pojkvän göra det hade jag börjat undra vad som händer och hade förmodligen blivit skitförbannad med för den delen. Men efter mycket tjafs så utbrister mamma att det är ett internt skämt på jobbet? Okej, dåså, då är det väl så. Men det nöjer sig inte min syster med utan hon påstår att den personen som mamma säger sig ha skrivit med har sitt nummer inlagt i telefonen. Själv vet jag inte och jag skiter fullständigt i det med. Visst, jag tycker att det där är att lägga sig i och överdriva, det tycker jag, men samtidigt när situationen är som den är, så varför inte säga direkt att det var ett internskämt med en kollega istället för att utbrista att det har inte DU med att göra? Det väcker ju bara fler misstankar om otrohet? Det är så onödigt alltid, en liten skitsak som man inte hade brytt sig om annars. Som att får jag se alla dina sms, stackars din pojkvän som får stå ut med dig, och du är PRECIS som den personen, fyfan! Hur kan man säga en sån sak till sitt eget barn? En vacker dag kommer det sluta med att ingen har kontakt med dig om du fortsätter såhär. Själv är jag i en gråzon, jag vill skrika och gapa åt dig ena dagen för att jag är så jävla trött på ditt jävla sätt att bete dig hemma men nästa dag är jag orolig och funderar över vad som snurrar innanför ditt pannben. Vad är det egentligen som händer? Vad är det som försigår som vi andra inte ser? Vilka planer har du? Jag går undan, säger ingenting. Ger henne inte en blick ens, går in till mitt rum. Försöker skingra tankarna. Jag blir så jävla förbannad, men jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bryta ihop och samla ihop alla delar som jag kommer att delas i, jag orkar inte ventilera allt jag känner och tycker för att sedan ventilera och grubbla över vad som sagts och alla känslor till det. Jag orkar inte mer! Det jag vet nu är att jag med stor säkerhet snarast kommer att flytta, så fort min pojkvän hittar en lägenhet för i den här förbannade hålan tänker jag inte bo kvar i längre än jag måste. Måtte jag bara klara alla mina tentor innan så jag inte halkar efter med något. Jag hör hela tiden allt som sägs, trots att jag inte säger vad jag tänker eller tycker så snurrar ekorrhjulet innanför pannbenet för fullt. Alla fula saker som sägs i ren ilska och aggression "du är inte min dotter", "hur länge ska jag behöva ta hand om ER, ni är VUXNA nu, när ska JAG få ett LIV?" Alla onödiga saker som man inte behöver säga, som skapar mer ovänskap och osämja. ER? Vadå ER? Jag sköter väl för fan mitt eget, jag är ju bara som en skugga hemma? Jag varken syns eller hörs om jag inte måste, få jag chansen så sticker jag så fort jag kan? Säg inte ER när du inte menar det, utan säg då istället DU eftersom det låter mer passande i denna situationen. Ja, sen är det de där med kontroller, alltid ska det kontrolleras vem som gör vad. Den delen skiter jag också i, jag sköter mitt, sen får resten klara sig bäst fan dom vill! Det är också något som jag är så trött på att jämt höra bråk om, "du ska inte kontrollera mig, jag gör det jag vill... bla, bla bla... SÅ JÄVLA ONÖDIGT SKITSNACK! Vi är inte en familj längre, trots att det kanske ser ut så på utsidan, men på insidan är vi som fem främlingar. Ingen är sig lik och alla sköter sitt, men ändå är det ständigt mycket bråk. Mitt i allting så är lilla hunden, som jag håller om så kärt som om det vore mitt eget barn. Skulle någon skada denna varelse så skulle jag garanterat se till så den personen inte gör om det igen. Annan fakta som jag fick fram om bråket är att mamma pratar med en person vid okänt namn för att ventilera, som inte dömer henne som person, individ eller utifrån sina åsikter och absolut inte hennes utseende. Detta enligt egen utsago, som jag själv tror är sann. Jag kan förstå mamma i sin situation, jag kan se sambandet till varför hon gör som hon gör, när hon prataar med sin ventilerare och orsakerna till det, men det verkar som att det bara är jag som förstår det, i min egen tysthet. För alla andra har sån full koll med att bråka och tjafsa om objektiva saker som beblandas med subjektiva åsikter. Så tills vidare ska jag försöka fortsätta bringa klarhet i vad som egentligen händer under denna yta som visas utåt och på något sätt försöka klara mig helskinnad ur detta. Nu ska jag i alla fall iväg med min pojkvän och träna och förmodligen köpa något gott till ikväll att äta? Frågan är bara vad? Men något kommer man väl alltid på. Nu ska grejerna packas i alla fall. Puss!