Lördag 4 augusti 2012

Lördag kväll, tidig kväll. Idag känner jag mig slö, jag orkar inte göra något speciellt. Helst av allt hade jag velat lägga mig i en hängmatta och läsa i min nyinköpta deckare. Det är så jag känner mig idag. Jag orkar inte göra något ansträngande, jag har inte lust att gå ut. Jag känner inte för det idag, ikväll, dels för att jag måste spara pengar till framtida resor och framtiden i skolan, men också för att jag inte vill. Jag vill inte gå ut varje helg! Det är inte roligt att göra det på dem få ställen som finns i staden. Men ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag är så foglig. Jag vill verkligen att alla ska vara nöjda med mina beslut. Men kan man få alla personer nöjda? Det kan man ju inte få. Alla tänker och tycker olika och så måste det få vara. Jag kanske inte är som den ideala tjejen som är lite över 20 och är ute och dricker varje helg med tjejkompisarna. Ibland blir jag arg för jag tänker att det är så mycket annat som jag hade velat göra men som jag inte har råd eller tid till (en weekend till en storstad, en SPA-helg nånstans, en resa tillsammans med min pojkvän, flytta till lägenhet, skaffa barn...) Det är så många saker som jag vill göra! Jag vet bara inte i vilken ände man ska börja i. Det är som en tjejkompis till mig sa; ta skolan och få den klar i första hand, sen ser du vart du hamnar. Jag skulle också vilja resa till min pojkväns hemland för att se hur hans släkt och vänner har det där och för att uppleva en annan slags resa med mycket minnen och sevärdheter. Detta har jag nämnt för min mamma men det blev nästan rena rabaldret av det. Dels frågade hon efteråt om jag verkligen menade allvar med det när min pojkvän inte var med, och när jag sa att jag menade allvar sa hon inget mer. Det kändes bara så dumt. Det kändes som om hon undrade varför i helsike jag skulle ner dit om och vad jag ska göra där när jag inte känner någon annan än min pojkvän där. Då blir jag nästan irriterad och tänker vad vet hon egentligen om min pojkvän? Vad vet hon om våra tankar tillsammans om vår framtid och vad vi har planerat? Det känns som att varken hon eller pappa har fått en sann bild av min pojkvän. Det känns hemskt, jobbigt och väldigt frustrerande. Vi har nästan varit tillsammans i två år och ännu har de inte en bild av vem han är och vad hans tankar är kring olika saker. När jag pratar med personer utanför familjen om våra planer säger alla gud vad kul, passa på! Vilken upplevelse det skulle vara! Alla är verkligen jättepositiva till det, jag fattar inte varför mina föräldrar är så inskränkta i sitt tänkande om min framtid. Ibland vill jag bara bort hemifrån. Flytta till en egen lägenhet, göra det jag själv vill, utan att någon stör mig. Bara få vara för mig själv och göra allt när jag själv känner för det. Det hade varit underbart. Det enda problemet är att jag inte har pengar att lägga på en lägenhet. Visst, man kan ju hyra lägenhet med, men jag måste hur som helst ha en inkomst för att kunna betala månadshyran plus mat och annat nödvändigt för att ens kunna gå runt ekonomiskt. Annars, om jag hade haft pengar och allt så hade jag definitivt flyttat med en gång. Speciellt efter allt tumult som varit hemma under en period. Nu verkar det väl relativt lugnt, men det blossar upp smågrejer ibland och då är det igång igen. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag orkar verkligen inte med det. Jag känner inte igen mina egna föräldrar ens. Är det verkligen samma personer som jag har växt upp med? Ibland känns det som att det är ett par totala främlingar som har flyttat in. Jag kan komma på mig själv med att fundera över orsaker till allting. När började allt? Hur började det? Vad är det som händer nu? Jag tänker på vår hund hemma, hur hon kommer in till mig när det är som värst hemma med svansen mellan benen och en orolig blick innan hon bestämmer sig för att hoppa upp och lägga sig i min säng eller sitta i mitt knä och trycka in sig i famnen på mig. Jag tänker på min egen framtid. Jag ser mig själv framför mig, gåendes med en barnvagn, hund och man, hand i hand på en långrunda någonstans på en härlig skogsrunda med vacker natur runt omkring, fåglar som kvittrar och solen som lyser mellan trädgrenarna. En svag vind som låter mitt hår virvla i vinden och jag känner harmoni och äkta lycka. Tänk om livet kunde vara så? Tänk om det är min framtid? Jag hoppas att jag en dag kommer få uppleva det, en inre lugn och en yttre harmoni. Allt är i balans och jag är lycklig. Nu menar jag inte att jag inte är lycklig nu, det är jag. Men jag har märkt saker när jag kommer hem. Stämningen är alltid spänd, konstig och tryckt. Ingenting är som det har varit, det är lustigt. Nästan obehagligt att vara hemma. Jag känner nästan att jag får en knut i magen hela tiden som jag är hemma. När jag är i mitt rum väntar jag spänt på att dom ska ropa eller säga något och ta ett förhör med mig, typ varför jag inte träffar någon ikväll, det är ju trots allt lördag och sommar? Eller vad jag och min pojkvän har tänkt om framtiden, varför jag inte flyttar själv först och bor in mig? Såna typer av frågor som jag inte tycker om. Jag har redan sagt svar på dessa men det verkar inte som att de accepterar det. Just nu känner jag mig bara trött och orkeslös. Kanske borde jag ta en långpromenad? Ta med mig kameran och fota lite inne vid stadsparken innan det blir alldeles för mörkt? Men då skulle de också bli misstänksamma, varför träffar du ingen ikväll? Denna gnatande fråga som jag redan har svarat ärligt på. Det är inte för att jag är ensam utan vänner, utan för att mina vänner jobbar eller är upptagna på annat håll. Vad är det som är så svårt att förstå med det? Kan de inte vara som andra föräldrar ibland och bara säga okej, utan någon följdfråga? Kan de inte ibland vara som andra föräldrar i min vänkrets? Göra saker med oss barn, trots att vi är stora? Ta en glass i hamnen, ta en fika på stan, kolla kläder? Åka iväg nånstans? Någonting! Det är så tragiskt. Häromdagen sa pappa till mig att det nästan är jobbigt att komma hem ibland för det är så lugnt, för lugnt. Det är faktiskt en bra beskrivning på hur det känns. Fast jag hade velat beskriva det mer som att det är extremt lugnt utåt men att varje individ i det här hemmet har något inom sig som bubblar, men som locket ännu kan stå emot. För än är inte trycket så högt så locket har öppnat sig. Det ligger och pyser där inne, men än går det att kontrollera. Men jag fasar för den dagen när alla öppnar sig och när alla korten läggs på bordet. Vad kommer egentligen att hända i framtiden? Hur kommer allting bli? Vad kommer hända med min hund och vad kommer hända med min framtid?