Studerande helg

Denna helgen var tanken att jag skulle ägna åt studierna. Har fokus på det som händer i skolan, men samtidigt börjar det märkas att jag snart har studerat klart. Tiden går fort mina vänner, som han på reklamen säger om tiden som förändras över åren som går. Visst för den det, och ibland undrar jag vad som händer med tiden. Vad gör vi av den tiden som vi har? Tar vi vara på den? Kan vi ta vara på den bättre än vi gör? Ibland tror jag vi kan det, men samtidigt så har vi olika dagar där humöret växlar, pga. omgivningsfaktorer och ens egna välbefinnande. Ikväll är en sån kväll för mig. En kväll där jag gärna sitter och funderar över allting som hänt den senaste tiden. Det har varit intensivt i omgivningen, en ständig karusell i rullning. Det känns inte som att jag har hunnit återhämta mig, känns som om jag hela tiden är på helspänn, i hopp om att något ska hända och samtidigt i fasa för att något ska hända. Ikväll är det dags för vin igen... och min erfarenhet säger att de kommer börja bråka igen. Säg inte att de gör de., skulle verkligen inte orka med det just nu. Blanda inte in mig i de ni pratar om. Men hittills verkar det lugnt, men det är så mycket prat och viskningar om huset. Att de ska säljas, att de ska flytta ihop i en lägenhet? Nyss skulle de ju skilja sig? Vad händer?? Det känns verkligen som att jag har missat något här. Visserligen har jag varit mycket hos min pojkvän nu, men det är något jag är mer än gärna. Jag trivs där. Jag känner mig välkommen, jag känner mig glad. Jag är mig själv. Idag var jag på stan och kikade igen, och det slutade med att jag kom hem med ett par shorts och ett par tighs. Tidigare idag var jag hos mormor och morfar, alltid lika mysigt att komma ner dit, dock var det stressigt för att min kära syster skulle iväg ikväll. Annars hade jag gärna stannat där längre, hunnit landa lite och vara mig själv åter igen. Det känns inte som att jag är det när jag är hemma. Ingen frågar hur det är med mig. Nu står pappa och fotar mamma med vinglaset i handen igen och hunden ligger och myser i soffan. Inget snack om att ta familjebilder, nej de ska bara vara dom. Så som det alltid har varit. Det är först nu som jag har börjat uppleva detta, innan brydde jag mig inte ens om det. Men jag såg det inte så som jag gör det nu. Nu ser jag bara detta, ett stort svek. Är vi en familj? När tog vi senast en gemensam bild? Med hunden inkluderad? Det känns som om tiden försvinner iväg, men ingen bryr sig. Alla är så inne i sitt, ingenting blir bättre här. Tankarna får mig att gråta, vad är det som är så fel med oss? Jag orkar inte med att ha det så här! Men nämner jag något om det så blir det som att det ligger i luften; Ja, vi måste göra det, vi får se när vi kan få tid. Sen är det pratet om att de är äldre nu. Barnen är stora och klarar sig själva, de borde flytta ut. Detta är också något som väcker stor frustration. Jag vill verkligen flytta! Jag vill ha egen lägenhet! Men utbudet är inte speciellt stort och priserna är skyhöga vad gäller hyra och alla andra kostnader som tillkommer! Jag vill inte bo var som helst heller, men detta är något som jag också snart ska ta tag i, när det finns tid. Igår såg jag och min älskling på massa bilder och filmer från Kroatien. Jag är helt förälskad i stället, dit är min nästa semesterdestination! Dit vill jag åka! Tänk att få uppleva vacker natur, fina solnedgångar med den man älskar, god mat och vin/drinkar och strand och sol! Plus uteserveringar självklart och nöjesliv! Inte för långt bort ändå, men alldeles underbart! Jag längtar redan dit! Jag ska verkligen försöka spara pengar från och med sommaren nu när jag ÄNTLIGEN ska börja arbeta som riktig sjuksköterska! Ser fram emot det. Nu ska jag pyssla med lite annat, men uppdaterar mig snart igen på denna sidan! Ciao! :*