när tröttheten och frustrationen tilltar

Jag blir så trött, ibland känns det som att jag är den som ska hålla uppe allt. Man kan inte leva på luft, är pengar slut så är de slut, man kan inte leva på krita på det viset som vissa personer gör. Det fattar dom väl själva att de inte går runt? Men jo, det ska man tydligen, och strukturer och planering som man sätter upp för att hinna allt går i stöpet. Ingenting går som det ska. Allt bara försenas och går emot. Jag ska tydligen räcka till för allt och alla, men vad får jag för det? Vad får jag? Inte ett jävla dugg. Ska bli så jävla skönt att flytta till eget snart, så kan dom stå där och göra som de alltid gjort, levt i sin jävla bubbla och tro att man går runt på luft.