måndag 12 augusti

Ibland känns vardagen underbart bra. Allting flyter på. Jobbet går bra, kollegorna känns bra att arbeta med. Relationerna till vännerna fungerar bra. MEN sen kommer den andra biten som inte fungerar, den som får mig att splittras i tusen bitar och som river hål på de som gjort mig så glad innan idag. ingenting är bra som jag gjort eller försökt. Ingenting. Vad jag än säger och om jag förklarar samma visa om och om igen så förstår de inte. Varför är de så viktigt att allt är så perfekt när alla vet att ingenting är det...? Varför inte ge de en chans och se de som en början i alla fall? Vem säger att jag blir kvar här för evigt? De får mig att känna mig värdelös. Som om jag inte anstränger mig något. Som om jag inte ens försöker... vilket jag gör men det är inte som då. Och nu är det svårt att få tag i boende men jag försöker så gott jag kan. Sluta skäll på mig och låt mig gå lin väg dit jag vill. Inte dit ni vill. Ska de vara såhär kommer jag snart att lista kontakten med er då de inte känns värt att nämna något för er längre då ni varken vill lyssna eller bry er och förstå min sits. Jag börjar bli trött på det här och jag gråter varje gång jag tänker på detta för att jag är både ledsen, arg och besviken på er och situationen och även på mig själv. jag vill inget annat än att flytta men jag ska väl trivas också?